Detta innebär att om till exempel en bank lånat I d-Land eller dollarn, och dessa valutor ökade i värde i förhållande till den svenska valutan, ökade lånet med samma värde. Således fick banken en växande skuld utomlands. Den svenska fasta växelkursen hindrade dock detta när regeringen tvingades överge den fasta växelkursen på grund av spekulationer om den svenska kronan. Bankkrisen av tillväxt bubblar i antal.
Den stora mängden kapital som fanns på marknaden på grund av låg arbetslöshet, höga företagsvinster och kraftigt ökade lån skapade ett extraordinärt tillväxtvärde för fastigheter och värdepapper. Fastighetspriserna har ökat. Från det att utvecklingen slutade till den starka nybyggnationen av kommersiella fastigheter i Sverige under utvecklingen började hyresnivåerna minska.
Fastighetspriserna fortsatte dock att stiga ett tag. Marknaden syftade till spekulation utan att ta hänsyn till grundläggande information om marknaden. Krisen började med ett Finans-och fastighetsbolag, ett nyckelbolag som ägs av Anders Walls Pekier Capital, Munksj XX och Bonnier Group, som investerade kraftigt i kommersiella fastigheter i oktober eftersom de kunde verka mer fritt än reglerade banker.
Därför har banker, Götabanken, SEB och Swedbank tillhandahållit nyckel-och andra finansinstitut, såsom Erik Pensers bolag Finans Ab Gamlestaden, och därmed indirekt kan vara med och öka värdet på fastighetsmarknaden. Nyckeln hade kreditförluster på 3 miljarder siklar. Många företag hade svårt att hantera sina betalningar och var tvungna att stoppa dem.
På grund av de största kreditförlusterna gick tre stora banker - Nordbanken, Gotabanken och första sparbanken - i organiserad konkurs. Finansminister vid den tiden var Bo Lundgren. Generaldirektoratet för styrelsen var Stefan Ingves. Nämnden kommer att behandla 65 miljarder kronor i stöd som betalas ut av regeringen och kommer att försöka få tillbaka samma summa pengar.
Styrelsen kontrollerade försäljningen av panthers som togs över. Dessutom tog styrelsen över Nordbanken, som blev den rätta.
Personalen var redan före partner i banken. De privata ägarna köptes ut. Skattebetalarna bidrog med 65 miljarder dollar i bankstöd genom bankens bankbekräftelse. Av dessa pengar, 63 miljarder.
Seck gick till Nordbanken. Eftersom Bankstödutskottets regler endast omfattade statligt ägda banker, tvingades ägarna av affärsbanker att rensa sina skyldigheter själva. Tack vare de nya frågorna räddades Seb och Handselbanken. Under åren har nära fastighetsbolag gått i konkurs. Eftersom bankerna lånade ut pengar till dessa företag, dessa anläggningar som representerade säkerheter för lån.
Bankerna har skapat så kallade inteckning företag. Några av dagens fastighetsbolag bildades som ett led i omstruktureringen och försäljningen av personal och banker som Kungsleden, Castellum, Diligentia, Norrporten och Catella Group Ikea. De som hade kapital kan köpa fastigheter billigt just nu. Nordbanken, som behandlades av staten, delades upp i en hälsosam del och en sjuk del med alla kreditförluster i kommersiella anläggningar.
Patienten behandlades sedan av Securum, vars uppgift var att sälja fastigheten. Under krisen gick cirka finansiella företag i konkurs på grund av sina investeringar i fastigheter och aktier. De totala kreditförlusterna i den svenska bankkrisen under åren uppskattas till cirka miljarder kronor. Valutakrisen, på grund av stora accelererande kreditförluster och kraftigt statligt engagemang, försvagade värdet på den svenska kronan på ecun, med vilken den var knuten till en fast växelkurs.
Flera andra europeiska länder, som Storbritannien och Italien, har tidigare utfärdat sin egen valuta.
Spekulanter såg sin chans att tjäna stora pengar på skillnaderna i värde och började spekulera på kronan. En av de stora spekulanterna var den amerikanska finansmannen George Soros. I ett derivatpapper kan det antas att den svenska Kronan kommer att förlora värde. Detta skapar tryck på den svenska valutan, som Riksbanken enligt fasta växelkursregler ska skydda genom att köpa utländsk valuta till valutareserven.
En av anledningarna till att regeringen beslutade att skydda kronan var troligen de stora interbanklånen i utländsk valuta som svenska banker hade. Valutakrisen orsakade inte kollapsen av bubblor, men komplicerade den. Detta hade dock fördelen att svenska exportföretag hade en stark devalveringseffekt mot utländska utländska. Detta gjorde det möjligt för dem att snabbt öka sin omsättning och bli ett drag från krisen.
Konsekvenserna av bubblan kraschar i fastighetsloppet och aktiemarknaden på fastighetsmarknaden har tvingat bankerna att låna ut pengar i flera år. Banken måste ha någon form av kapital för att låna ut pengar, kallad kapitalkvoten.När fastigheter delvis var en kapitalbas kollapsade i värde, tvingades bankerna att skaffa kapital på annat håll. De krävde sedan bland annat att företagen skulle betala tillbaka sina lån till bankerna.
Många stora företag kunde bygga om sig utomlands, men det var svårare för små företag, och många tvingades gå i konkurs trots att de accepterade löpande betalningar. När det internationella förtroendet för svenska banker minskade under kriget blev det svårt för dem att få nya utländska lån, vilket medförde en hög risk för likviditetsproblem.
Samtidigt har regeringen infört en strängare kreditpolicy med högre räntor och säkerhetskrav för utlåning. Problem med finansiering i realekonomin, det vill säga i samhället har verkligheten lett till att företag kan få möjlighet att investera och utveckla många affärskonkurrenser och svårigheter. Detta innebär att de arbetslösa i genomsnitt ökade till dessa siffror och sedan minskade.
För att motverka alla dessa trender presenterade regeringen under ledning av Ingvar Karlsson ett krispaket, som stöddes av den internationella ekonomiska nedgången. Effekten var att priserna på fastighetsmarknaden började falla. Efter nedgången i fastighetspriserna, flera finansiella företag som hade stora summor, stora förluster och gick i konkurs, vilket ledde till ett antal banker.
Bankerna räddades genom ett statligt stödpaket på över miljarder kronor. Riksbanken var beroende av beräkningar som bankerna själva gjort, och med tanke på att de var mycket intresserade av att avskaffa regleringen var det en risk att riskerna lyftes fram med avreglering som kraftigt ökad utlåning. Dessutom har möjligheterna att motverka kreditexpansion missbedömts, och dessutom är beslutsfattare omedvetna om problemet att människor kan sänka skatten genom att ta stora lån.
Dessutom verkar det som om beslutsfattarna inte tog hänsyn till den alarmerande upplevelsen med Norges kreditvarning och att de ignorerade information som indikerade risker för att ta bort kredittaket.